Den kvackande genbanken

Blekingeankan ansågs länge helt utdöd. Men i mitten av 90-talet upptäckte
 man att det faktiskt fanns en flock oförädlade fåglar kvar i Blekinge skärgård
 och genom Svenska Lanthönsklubben startades en genbank för rasens bevarande.
I dag har klubben ett 60-tal livdjur registrerade och sex av dem bor alltså i
 Värmland. Två hanar – andrickar – och fyra honor går och betar i gröngräset
 hemma hos Christina och Östen Ahlström.
I den mån det dyker upp en skalbagge eller någon annan insekt är hela flocken
 där på en gång.
– Favoritfödan är sniglar. Här har mördarsniglarna inte en chans!, säger Östen.

De fyra ungarna som kläcktes för en dryg månad sedan håller sig fortfarande
 mest för sig själva.
De är ganska skygga. Så fort man höjer kameran ser de ut att vilja krypa genom
 väggen i ankhuset.
– De känner igen både mig och Christina men det är inte direkt så att de kommer
 fram och vill bli kliade. Även de vuxna går helst på behörigt avstånd, konstaterar Östen.
Det är fortfarande för tidigt att se vilket kön det är på ungarna men uppfödarna hoppas
 att det ska vara honor. Så mycket mer än två hannar vill man inte gärna ha i flocken.
 Då kan det bli bråk.
Honorna är flitiga äggläggare. Minst ett ägg om dagen från februari–mars och fram
 till i slutet av sommaren.
– I fjol hade vi en som la 150 ägg på en säsong, berättar Östen.

Det blir alltså mycket omelett och pannkakor i det Ahlströmska hemmet.
Ankäggen är nästan dubbelt så stora som ett hönsägg. De är också lite segare i
 konsistensen och ger ett väldigt spänstigt resultat i matlagningen. Ett ägg räcker till en
 riktigt fluffig sockerkaka.
Christina har en del äggkunder på jobbet på sjukhuset i Karlstad men någon större
 efterfrågan på ankägg är det av någon anledning inte.
Östen frågar sig varför.
– I stan verkar folk tycka att det är spännande men här på landet är det ingen som
vill ha dem, konstaterar han.

Blekingeankan är Sveriges mest hotade fjäderfäras. Ingen annan ras är så liten.
– Gränsen för akut utrotningshot går vid 100 livdjur, säger ordföranden i Svenska
 Lanthönsklubben, Ronny Olsson.
Klubben har funnits i ett 20-tal år och har som målsättning av bevara gamla raser.
Djurens härstamning registreras noggrant och den som fått en besättning godkänd
 som renrasig får i ett genbankskontrakt heligt och dyrt förbinda sig att bedriva
 aveln på ett seriöst sätt.
– Det är viktigt att bevara djurens naturliga beteende, säger Ronny Olsson.

Till det naturliga beteendet hör att simma och tillgång till vatten är ett måste för
 den som vill bli uppfödare.
Christina och Östen hade tänkt att deras ankor skulle simma i den fina damm
 de anlagt på gården men så blev det inte.
– De slukade allt som fanns. Det blev ingenting kvar av växterna vi planterat,
 berättar Östen.
Nu har ankorna en annan liten damm i anslutning till ladugården där de kan
 hålla fjäderdräkten i trim.
Och mat finns det så här års hur mycket som helst i gräset vid älvkanten.
Inte minsta lilla snigel går säker!